Otack är världens lön heter det, men vet ni vad jag tycker är värre? När folk som ställer upp och hjälper till tycker att man ska leva i tacksamhetsskuld typ resten av sitt liv. Visst finns det det som heter tjänster och gentjänster, men jag åtminstone försöker vara till hjälp om jag kan, och det betyder inte att jag räknar med att den jag ställer upp för ska betala tillbaka med samma mått. Fine om det man gör kostar en en massa pengar eller är super stort, men oftast handlar det väl om att låna ut något, vakta ett barn eller korrekturläsa en text, och då tycker jag att man antingen ställer upp och gör det för att man vill, eller helt enkelt låter bli. Att ställa upp och sedan vara lite bitter för att man “alltid ställer upp” är inte okej.

Okej, okej, det positiva inlägget.

Min äldsta dotter är väldigt duktig (aj, aj det får ju inte barn vara, speciellt inte flickor). Vi hade kommit överens om några avsnitt Mumin innan läggdags. Jag informerar henne om att det nu är det sista som pågår. När det tar slut ropar hon att hon är färdig och springer till sitt rum och kryper ner under täcket.

Okej, efter en kvart i sängen ropar hon på mig och vill att jag ska sjunga lite, men det tar jag också bara positivt, det är ju inte så många som uppskattar min ljuva sångröst. Att jag nu sitter och surfar på soffan i hennes rum är mitt eget val.

Och lillasyster ligger och sover på en annan soffa. Hon somnade där helt själv, inte först i min famn eller ätande som hon brukar. Dessutom ligger hon och smaskar på en napp (som moddalärare kan jag inte skriva tutt, speciellt inte som det bara är tuttar som gäller för den tjejen i allmänhet). Så allt är inte helt åt skogen hela tiden. Alls.

Ack dessa flunssatider. Nu är Miika i sin tur krasslig, vilket gör att min lördag ser ut som vilken vardag som helst. Då han är utslagen faller allt ansvar på mig. Och som jag brukar säga, visst älskar jag mina barn högt, men oj vad det skulle vara skönt med lite fritid ibland.

Nästa inlägg på denna blogg ska vara positivt, jag lovar.

Pasta är ju gott, potatis inte så speciellt, men vad är upp med gnocchi? Är det italienarnas sätt att försöka lura i oss potatis? Lite små äckligt är det i alla fall.

Vi har faktiskt hunnit vara ute lite i dag (och i går). Det tog ungefär två åk i (den pyttelilla) pulkabacken tills Edith meddelade att hon var dödshungrig och det var dags att gå in. Känns alltid meningsfullt att klä på två barn i full vinterutstyrsel för en kvart i det fria.

Dessutom låg kameran på matsalsbordet, så bilderna är från en anna solig dag, men ungefär så här såg det i varje fall ut.

Vi (eller Miika) fick Helsingin sanomat i julklapp. Hurra tänkte jag, nu när den kommer i ett vettigt format och allt. Men när är det meningen att man ska hinna läsa dagstidningen med två barn hemma? Jag hinner ju inte ens läsa alla de bloggar jag vill, knappt så jag hinner scrolla genom facebook.

Här om dagen försökte jag bläddra i gårdagens tidning (det är ju inte så att jag skulle hinna/orka gå efter tidning på morgonen). Jag började läsa en mycket intressant artikel (om vad kan jag inte minnas), hann ungefär halvvägs till ett av mina barn behövde mig. Och det är på riktigt så mycket jag läst HS denna vecka. Snälla egentid KOM TILLBAKA!

Man hör ofta att bebisar sover bra i bilen. Lite brum och rörelse och barnet slocknar som ett ljus. Det finns till och med föräldrar som tar en åktur för att lugna ner sitt missnöjda barn. Edith är annorlunda. Hon galltjuter så fort man placerar henne i bilstolen och fortsätter ibland ända tills man är framme . I går skrek hon hela vägen hem från Rödbergen. En gång skrek hon hela vägen till Ekenäs.

I går då Edith och jag var ute och motionerade min mammas hund hörde jag plötsligt ett svischade bakom mig. Jag stannade upp för att ge plats åt vad det nu var, och där bakom mig kom en liten tant på en sparkstötting. Hon tackade för att jag artigt stigit åt sidan och det hela resulterade i att vi smalltalkande fortsatte vår väg tillsammans. Mysigt.

I dag fyller Edith tre månader. Grattis!

Edith 1 månad gammal.

Edith 2 månader.

Edith Aino Majlis på sin namnfest i söndags

Efter fem månader i detta hus har vi äntligen fått en fungerande internetförbindelse. Så kanske, kanske, kanske jag hinner blogga lite nu och då igen. Kanske.

I morse när jag gick till köket för att koka gröt möttes jag av en mus. Vi blev båda lika förskräckta, sprang åt olika håll och sedan dess har vi inte setts.

Hur går det med puppp:en* undrar ni säkert. Efter att ha rådfrågat rådgivningen, sköterskan på BB, barnläkare och vuxen sådan (hon lär väl ha varit gynekolog) på samma ställe, några läkarkompisar och till slut en rådgivningsläkare har vi tillsammans kommit till att det nog säkert är graviditetshormoner och därmed puppp som spökar i min kropp. Höll på att säga att klådan är över, men i går i bastun kom lite kli tillbaka. Jag är med andra ord nästan åtetställd så här 2 1/2 veckor efter förlossning. Lättnad.

* Sitä saa mitä tilaa, i inlägget önskar jag mig, ironiskt nog, en snabb förlossning.

Med en bebis, en tvååring och en man först sjuk och sedan på arbetsresa har det inte blivit så mycket tid för bloggande. Nu har vi i alla fall flytt till landet, Dalsbruk, och här finns heltidsbarnvakterna fammo, faffa och farbror M, så jag har fritid och (mobil)blogg tid. Var på världens skönaste promenad alldeles ensam i decembersolen. Snart blir det glögg och pepparkakor. Livet ler. Några bilder lyckas jag dock ej ladda upp. Dem får ni en annan gång.

Missförstå mig rätt. Jag älskar, verkligen älskar nykomlingen. Men den här husarresten som hon försatt mig i börjar ta på krafterna och humöret. I två veckor ska man helst hållas hemma (om man är under två veckor liksom), och om man är mamma till någon som är under två veckor, helammar och har förlagt bröstpumpen, kan ni gissa hur mycket fritid det innebär. Fem dagar kvar, men jag tänker fuska redan på lördag.

I dag kom finaste Tinne och William på besök med fantastisk god lunchsoppa. Istället för blommor hade hon med sig lasagne, så jag slipper laga mat också de kommande dagarna. Dessutom fick Astrid påfyllning till sin Duplosamling. Detta kallar jag vardagslyx!

Hon är snabb i vändningarna den lilla. När vi (hon och jag) steg upp i morse (eller i går morse, eftersom klockan är över midnatt) hade navelskruttet lossnat. Ve och fasa, det är ju Miika som är napaansvarig i vår familj, och han hade redan hunnit åka iväg på målartalko. Själv tycker jag, att navlar i allmänhet och nya navlar som just befriats från skrutt i synnerhet, är väldigt obehagliga. Jag gjorde mitt bästa och putsade runt lite. Nu får vi bara hoppas att jag inte förstört någonting förgått.

Ps. Pia, om du behöver ett litet navelskrutt så har jag ett överlopps.

Hon är kiva på det sättet, nykomlingen, att hon sover om nätterna*. Jag däremot är en så väluppfostrad mamma att jag vaknar av mig själv när jag tror hon är hungrig, just in case. Lite onödig.

*vänta bara, hon är 5 nätter gammal.

i kväll har jag verkligen saknat Kvinnoklinikens familjerum, den fantastiska känslan att checka in med sin nya familjemedlem, bara kunna ta det lugnt och veta att huset är fullt av människor som tar hand om en och kan hjälpa till om det behövs. Att inte behöva bry sig om matlagning, disk och smutstvätt, att helt fullt kunna koppla av och fokusera på det nya människolivet.

Nu förstår ju också jag att situationen den här gången är en lite annan än för två år sedan då Astrid föddes, just på grund av att hon föddes. Familjerum utan Astrid skulle ju också suga lite. Men fasiken så skönt det ändå skulle ha varit.

Jag säger bara en sak. Herregud så skönt att kunna sova på mage.