Vegetarian eller inte

För mer än tjugo år sedan slutade jag äta kött. Det var under en skidsemester i Himos med tjejerna, som jag och en kompis beslöt oss för att bli vegetarianer. Antagligen mest för att det var lite trendigt på nittiotalet. Hon höll ut i någon vecka (månad?), jag i tjugo år. Visst har jag ätit någon lite liten bit kött under de här åren, men i det stora hela har jag varit köttfri. Fram till att jag blev gravid med Mauritz. Då plötsligt kändes det som om min kropp behövde kött, eller så var det bara någon form av craving. Jag lade i varje fall vegetariandieten på hyllan och började käka kött, när och hur jag ville. Nu är Mauritz nio månader, och jag äter fortfarande kött. Och det känns fel. Jag vet att jag inte behöver kött. För det mesta är det inte ens speciellt gott. Och världen behöver verkligen inte att jag äter kött. Jag klarar mig bra utan, så jag tror det är dags att trappa ner. Det kanske inte blir någon renodlad vegankost, men åtminstone bort med allt onödig köttätande. Och därmed basta!

DSC_0321Den här fantastiska boken får vilken karnivor som helst att skippa köttet.

Löfte nummer två

Det är alltid bra att lova saker man inte kommer att hålla. Jag lovar att jag ska försöka börja använda en riktig kamera (lite mer). Jag ska försöka minska på antalet dåliga, korniga, mörka, fula bilder tagna med mobilen. Detta är inte instagram. Men först, låt mig presentera: MAURITZ (okej, du som hittat den här bloggen känner mig antagligen redan och har sett tusen bilder på honom på just instagram).

IMG_2252 (2)

Se upp alla mammabloggare

Tack. Det gick bra. Slutet av graviditeten alltså. Återupptagandet av bloggandet gick inte så strålande. Men jag ger mig själv en ny chans. Vardagen har kört igång. Astrid har börjat i förskolan och Edith är tillbaka på dagis. Och Mauritz och jag, vi fortsätter mysa här hemma. Se upp alla mammabloggare, här kommer jag.

Graviditetsnojor

Gud vad jag börjar bli trött på det här graviditetsnojande (ja, jag väntar alltså barn för den som inte visste). Från att ha plussat har mitt liv varit ett enda genomlevande av olika etapper. Först de kritiska tre månaderna, klarar hen sig? Sedan första ultran och blodprovet, kommer vi igenom med rena papper, sedan lite misstänkt vattkoppa (mina föräldrar visste inte om jag insjuknat som barn), andra ultra, försvunna rörelser,för hög puls, för lågt hemoglobin. I dag har 90,4 % av min graviditet passerat. Det måste väl åtminstone ses som någonting positivt. Fast nu blev jag nojig över att ha skrivit det här inlägget, öppet för hela världen att läsa.

Uppståndelsen

Eftersom jag återgått till att leka husmor på landet, i dag, tänkte jag att det kanske också är dags att återgå till den här bloggen. Vad ska jag annars fylla mina dagar med? Problemet är väl främst att mitt liv inte är så väldans spännande just nu. Nåja, fel i huvu får man ju om man inte har någonting att göra. Och om jag nu börjar med att småblogga lite i smyg (öva mig). Så blir det säkert helt fantastisk när jag avslöjar för allmänheten att jag är tillbaka. Se det som en dagbok tillsvidare, för det är väl det bloggar är.

Mobilbloggen

Med min nya telefon borde det kanske gå hyfsat att mobilblogga. Kanske jag gör ett försök. Nån dator har jag inte här på landet, så om det misslyckas skyller vi på telefonen.

20130702-171914.jpg

Sura hjälpare

Otack är världens lön heter det, men vet ni vad jag tycker är värre? När folk som ställer upp och hjälper till tycker att man ska leva i tacksamhetsskuld typ resten av sitt liv. Visst finns det det som heter tjänster och gentjänster, men jag åtminstone försöker vara till hjälp om jag kan, och det betyder inte att jag räknar med att den jag ställer upp för ska betala tillbaka med samma mått. Fine om det man gör kostar en en massa pengar eller är super stort, men oftast handlar det väl om att låna ut något, vakta ett barn eller korrekturläsa en text, och då tycker jag att man antingen ställer upp och gör det för att man vill, eller helt enkelt låter bli. Att ställa upp och sedan vara lite bitter för att man “alltid ställer upp” är inte okej.

Mina duktiga barn

Okej, okej, det positiva inlägget.

Min äldsta dotter är väldigt duktig (aj, aj det får ju inte barn vara, speciellt inte flickor). Vi hade kommit överens om några avsnitt Mumin innan läggdags. Jag informerar henne om att det nu är det sista som pågår. När det tar slut ropar hon att hon är färdig och springer till sitt rum och kryper ner under täcket.

Okej, efter en kvart i sängen ropar hon på mig och vill att jag ska sjunga lite, men det tar jag också bara positivt, det är ju inte så många som uppskattar min ljuva sångröst. Att jag nu sitter och surfar på soffan i hennes rum är mitt eget val.

Och lillasyster ligger och sover på en annan soffa. Hon somnade där helt själv, inte först i min famn eller ätande som hon brukar. Dessutom ligger hon och smaskar på en napp (som moddalärare kan jag inte skriva tutt, speciellt inte som det bara är tuttar som gäller för den tjejen i allmänhet). Så allt är inte helt åt skogen hela tiden. Alls.

Ännu en klagovisa

Ack dessa flunssatider. Nu är Miika i sin tur krasslig, vilket gör att min lördag ser ut som vilken vardag som helst. Då han är utslagen faller allt ansvar på mig. Och som jag brukar säga, visst älskar jag mina barn högt, men oj vad det skulle vara skönt med lite fritid ibland.

Nästa inlägg på denna blogg ska vara positivt, jag lovar.

Friluftsliv

Vi har faktiskt hunnit vara ute lite i dag (och i går). Det tog ungefär två åk i (den pyttelilla) pulkabacken tills Edith meddelade att hon var dödshungrig och det var dags att gå in. Känns alltid meningsfullt att klä på två barn i full vinterutstyrsel för en kvart i det fria.

DSC_1126DSC_1123

DSC_1241

 

Dessutom låg kameran på matsalsbordet, så bilderna är från en anna solig dag, men ungefär så här såg det i varje fall ut.

Tidsbristen

Vi (eller Miika) fick Helsingin sanomat i julklapp. Hurra tänkte jag, nu när den kommer i ett vettigt format och allt. Men när är det meningen att man ska hinna läsa dagstidningen med två barn hemma? Jag hinner ju inte ens läsa alla de bloggar jag vill, knappt så jag hinner scrolla genom facebook.

Här om dagen försökte jag bläddra i gårdagens tidning (det är ju inte så att jag skulle hinna/orka gå efter tidning på morgonen). Jag började läsa en mycket intressant artikel (om vad kan jag inte minnas), hann ungefär halvvägs till ett av mina barn behövde mig. Och det är på riktigt så mycket jag läst HS denna vecka. Snälla egentid KOM TILLBAKA!

Annorlunda barn

Man hör ofta att bebisar sover bra i bilen. Lite brum och rörelse och barnet slocknar som ett ljus. Det finns till och med föräldrar som tar en åktur för att lugna ner sitt missnöjda barn. Edith är annorlunda. Hon galltjuter så fort man placerar henne i bilstolen och fortsätter ibland ända tills man är framme . I går skrek hon hela vägen hem från Rödbergen. En gång skrek hon hela vägen till Ekenäs.

Om fortskaffningsmedel

I går då Edith och jag var ute och motionerade min mammas hund hörde jag plötsligt ett svischade bakom mig. Jag stannade upp för att ge plats åt vad det nu var, och där bakom mig kom en liten tant på en sparkstötting. Hon tackade för att jag artigt stigit åt sidan och det hela resulterade i att vi smalltalkande fortsatte vår väg tillsammans. Mysigt.