Om fortskaffningsmedel

I går då Edith och jag var ute och motionerade min mammas hund hörde jag plötsligt ett svischade bakom mig. Jag stannade upp för att ge plats åt vad det nu var, och där bakom mig kom en liten tant på en sparkstötting. Hon tackade för att jag artigt stigit åt sidan och det hela resulterade i att vi smalltalkande fortsatte vår väg tillsammans. Mysigt.

Eksemrapport

Hur går det med puppp:en* undrar ni säkert. Efter att ha rådfrågat rådgivningen, order sköterskan på BB, ed barnläkare och vuxen sådan (hon lär väl ha varit gynekolog) på samma ställe, några läkarkompisar och till slut en rådgivningsläkare har vi tillsammans kommit till att det nog säkert är graviditetshormoner och därmed puppp som spökar i min kropp. Höll på att säga att klådan är över, men i går i bastun kom lite kli tillbaka. Jag är med andra ord nästan åtetställd så här 2 1/2 veckor efter förlossning. Lättnad.

* Sitä saa mitä tilaa, i inlägget önskar jag mig, ironiskt nog, en snabb förlossning.

Semester

Med en bebis, en tvååring och en man först sjuk och sedan på arbetsresa har det inte blivit så mycket tid för bloggande. Nu har vi i alla fall flytt till landet, Dalsbruk, och här finns heltidsbarnvakterna fammo, faffa och farbror M, så jag har fritid och (mobil)blogg tid. Var på världens skönaste promenad alldeles ensam i decembersolen. Snart blir det glögg och pepparkakor. Livet ler. Några bilder lyckas jag dock ej ladda upp. Dem får ni en annan gång.

Arresten

Missförstå mig rätt. Jag älskar, pilule verkligen älskar nykomlingen. Men den här husarresten som hon försatt mig i börjar ta på krafterna och humöret. I två veckor ska man helst hållas hemma (om man är under två veckor liksom), diagnosis och om man är mamma till någon som är under två veckor, helammar och har förlagt bröstpumpen, kan ni gissa hur mycket fritid det innebär. Fem dagar kvar, men jag tänker fuska redan på lördag.

Det bästa

I dag kom finaste Tinne och William på besök med fantastisk god lunchsoppa. Istället för blommor hade hon med sig lasagne, viagra buy så jag slipper laga mat också de kommande dagarna. Dessutom fick Astrid påfyllning till sin Duplosamling. Detta kallar jag vardagslyx!

Skruttet

Hon är snabb i vändningarna den lilla. När vi (hon och jag) steg upp i morse (eller i går morse, erectile eftersom klockan är över midnatt) hade navelskruttet lossnat. Ve och fasa, adiposity det är ju Miika som är napaansvarig i vår familj, och han hade redan hunnit åka iväg på målartalko. Själv tycker jag, att navlar i allmänhet och nya navlar som just befriats från skrutt i synnerhet, är väldigt obehagliga. Jag gjorde mitt bästa och putsade runt lite. Nu får vi bara hoppas att jag inte förstört någonting förgått.

Ps. Pia, om du behöver ett litet navelskrutt så har jag ett överlopps.

Sovande barn

Hon är kiva på det sättet, buy nykomlingen, att hon sover om nätterna*. Jag däremot är en så väluppfostrad mamma att jag vaknar av mig själv när jag tror hon är hungrig, just in case. Lite onödig.

*vänta bara, hon är 5 nätter gammal.

Saknaden

i kväll har jag verkligen saknat Kvinnoklinikens familjerum, viagra den fantastiska känslan att checka in med sin nya familjemedlem, bara kunna ta det lugnt och veta att huset är fullt av människor som tar hand om en och kan hjälpa till om det behövs. Att inte behöva bry sig om matlagning, disk och smutstvätt, att helt fullt kunna koppla av och fokusera på det nya människolivet.

Nu förstår ju också jag att situationen den här gången är en lite annan än för två år sedan då Astrid föddes, just på grund av att hon föddes. Familjerum utan Astrid skulle ju också suga lite. Men fasiken så skönt det ändå skulle ha varit.

Oplanerad hemförlossning

På allmänhetens begäran: FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN

En helt vanlig tisdag på Petas. Någon gång mitt på dagen funderar jag om jag ännu skulle hinna föda samma dag och när förlossningen borde sätta i gång i så fall. Med facit i handen kan jag avslöja svaren: Ja och cirka klockan 17.

Tio i fem är min väninna Johanna, som för övrigt är läkare på kvinnokliniken, på väg hem. Vi funderar på om vi ska träffas på torsdag eller om jag ska hinna föda barn före det. Själv konstaterar jag att jag känner mig redo och Johanna skämtade lite om att det ju inte krävs så mycket mer en rena handdukar, en sax och doftljus för hemförlossningar.

Klockan 17.01 ringer jag Miika för att kolla hur länge han tänker jobba, och konstaterar samtidigt att det kanske ska födas barn samma kväll, börjar känna av de första sammandragningarna. När han kommer hem kring halv sex ber jag honom kontakta förlossningssjukhuset (dit han ringer 17.37) och förklara situationen, sammandragningarna är ganska kraftiga vid det här laget. Barnmorskan vill tala med mig och undrar om jag ännu står ut att stanna hemma. Svaret är nej och vi får klartecken att komma in. Det börjar vara lite jobbigt att röra sig, men kvart i sex har jag lyckats ta mig till tamburen och få på mig ytterrocken. Längre kommer vi inte. Jag inser att det ska födas barn här och nu, ber (eller skriker åt) Miika att ringa 112 vilket han gör 17.46. De vill jutta med mig, jag är inte så pratglad men försöker håll mig saklig, åtta minuter senare (17.54) hör jag ambulansen och får lov att lägga på. Vår tambur fylls av män i rött, de ville flytta mig till ambulansen, jag konstaterade att jag föder nu och klockan 18.03 är vår dotter född. Slå det om ni kan.

Dumt

Pisspotta som min favorit femåring skulle ha sagt. Inga lediga familjerum på kvinnis, arthritis Miika blev utkastad för en knapp timme sedan. Som tur har jag sällskap av en fantastisk ny bekantskap. Min dotter. Och tillsvidare får vi vara på tumis. Hoppas vi ändå blir frikända i morgon.

 

I väntans tider

Hade tänkt fokusera på någonting annat än mitt havandeskap, ed men det är inte så lätt. Kan ni nu hålla tummarna att Astrids syster (eller bror) är en man kan lita på, som kommer då hon ska. På beräknad dag. Statistiken säger visst att endast 3-5 % kommer då, men mig skulle det passa utmärkt om vi fick höra till den lilla gruppen. Jådå?

Ingenting

Förlåt, det är fräckt att vara så här tyst en hel dag i detta tillstånd. Men nej vi är inte på BB. Eftersom mitt förstahands datum 10.11 inte höll, är min nästa gissning 21.11, och dit är det långt, så jag får väl hitta på annat att blogga om under tiden. I dag har vi till exempel krattat löv. Intresseklubben antecknar.

Det kliar

Inga barn här inte, eller jo min förstfödde, men inga nya barn. Och inga som helst tecken på att någon skulle vara på kommande. Antagligen kommer jag att gå över två veckor, så någon gång där kring den 27 november kan ni räkna med förlossning. Och det är helt okej, eller skulle vara om jag inte hade drabbats av världens mest irriterande eksem. Det började som några små prickar på höger skinka (vem hade trott att jag skulle skriva om min rumpa på nätet) och har spridit sig ner längs med benet, det kliar i ansiktet, mina öron kliar och någon enstaka nippa har uppenbarat sig på min ena arm. SÅÅ störande. Jag har googlat fram fenomenet PUPPP och känner mig inte det minsta lockad av det jag läser. Den enda trösten är att klådan försvinner snabbt efter förlossningen. Därför önskar jag mig en snar och varför inte snabb förlossning, 17 dagar till med denna klåda känns outhärtdligt.